Home at last..

I söndags fick jag, lotte o kristina också komma hem.. Lite vemodigt att lämna de land som man under 2 veckor fäst sig vid. Trots allt elände o rent av missär man sett så förälskade man sig i människorna o naturen. Hur kan människor som lever o arbetar under så dåliga förhållanden ha en sån livsglädje? De har inte mycket att leva av men ända är de så givmilda. O naturen, indiska oceanens långa stränder, himalayas berg o tropiska skogar. Svårslaget! Men det är sant som det är sagt, borta bra men hemma bäst! När jag o lotte kramats o sagt hejdå till varandra på arlanda o jag satte mig på tåget mot falun kom väldigt mycket tankar... Det känns som om att man varit borta i månader o sverige kändes nästan främmande. Men när jag såg mamma och lillasyster Sofie stå o vänta vid perongen kom hemlängtan som jag inte känt så mycket av när vi var borta. Det snöiga o slaskiga falun som jag lämnade hade på två veckor blivit vårvackert! Tussilago o vitsippor fanns i varje dikeskant. En sak jag verkligen saknat i Indien var vanligt kallt kranvatten o frisk luft :) O det har jag tagit igen nu kan jag lova.

En svit efter den här resan är att jag har blivit så himla sällskapssjuk! I två veckor har jag haft 6 underbara människor omkring mig, dag som natt känns det som. Nu känns det verkligen tomt... I juni får vi träffas igen o jag längtar. Tills dess lever vårat äventyr vidare är på bloggen.

Kram Jenny

Trafiken i Indien

Tut Tut sirenerna hörs i bakgrunden av bilen som skjutsar oss på landsvägen till New Delhi. Jag vänder mig om och ser en ambulans komma med blåljus som kör om på vänster sida av vägen.
Längre fram är det trafikstockning av stora lastbilar och bilar, jag reagerar på att inga av fordonen ger vika för ambulansen.
Den blir stående bakom två stora lastbilar under de fem minuter som trafikstockningen håller på, när väl trafiken börjar rulla så är det fortfarande ingen som ger vika för ambulansen.

Jag förstår inte hur förarna ej respekterar eller ger plats för en ambulansen, som kommer med högfart och blåljus på väg till närmaste sjukhus. Det är väl en självklarhet då det är liv eller död som står på spel i fordonet.

I Indien dör någon var 270:e sekund i trafiken, det är inte så konstigt efter de upplevelser jag och mina kamrater i resegruppen har varit med om.
Personbilar, lastbilar, Tuktuk-bilar (små taxibilar) och motorcyklar kör som galningar i detta högertrafikerade land. Personbilar och motorcyklar åker slalom mellan de större fordonen, tutan på de kära fordonen används VÄLDIGT flitigt.
Vare sig de ska köra förbi eller släppa fram någon så ligger de på tutan ofta. I vissa situationer kan de komma upp ett fordon från ingenstans och bara köra rakt ut framför en.

Det är som att spela att tv-spel när man åker bil i detta land, men med hjärtat i halsgropen under bilfärderna har vi ändå klarat oss.

Det har 60 och 80 km gräns, trots dessa hastigheter så känns de som man åker rally på de smala o inte allt för välbyggda vägarna.
Det kostar ca: 4500 Rupie =750 SEK att ta körkort i Indien. Enligt chaufförer vi åkt med, behöver man ha “bra bromsar“ och “tur” när man kör i trafiken för att olyckor eller annat inte ska inträffa.

Jag är väldigt glad för de trafikregler och den säkerhet vi har i Sverige.
Kör försiktigt när ni ger ut på vägarna och “don’t drink and drive”

Fredrik Ardeheim

Tillbaka till vardagen

Då har man avverkat sin första arbetsdag på äldreboendet efter 25dagars frånvaro. Var roligt komma tillbaka,kollegorna och boende var glada över se man mår bra efter resan.
48 timmar har snart gått sen man kom hem till Nyköping efter denna underbara resa man varit med om. Man tänker tillbaka hela tiden på saker man upplevt i landet långt bort i fjärran, samt alla roliga stunder med gänget.
Kommer nog någon gång i framtiden kunna tänka mig åka tillbaka dit.

Det slog mig, som en fet käftsmäll...

Nu när jag varit hemma i ett dygn så har jag hunnit med att berätta och visa bilder från de två gångna veckorna för de allra närmaste. Tiden för eftertanke har nu också tagit vid, senast för ett par timmar sedan när jag var på ica så slog det mig som en fet käftsmäll. Av vana sökte jag mig till te hyllan och mot mitt vanliga gamla hallon te, men någon stans mitt i detta så kom minnena från Shikapur Tea Garden upp. Jag såg de färgglatt klädda kvinnorna som slet på fälten under en obarmhärtig sol, det arbete som ligger bakom det te som jag dricker i mängder. Jag ändrade min av vana inställda rutt och gick istället till den plats där fairtrade te erbjöds. Jag har omprogrammerat min runda på ica till att nu innefatta hyllan för te som är rättvisemärkt, en liten men för mig nu naturlig sak att göra!

När jag något senare stod i kassan för att betala så fick jag lust att utbrista "fyra hundra spänn för detta".. men jag avstod och skämdes över att ens tänkt tanken när människorna jag träffat i Indien lägger ca 60 procent av sin lön på mat. Den del av lönen jag lägger på min mat är inte i närheten av det. Så nog har allt denna resa gett mig nya perspektiv på saker och ting, det återstår att se när nästa mentala käftsmäll kommer...

/Emil

borta bra men hemma bäst

ja nu är man äntligen på sin hemma ort igen efter fler timmars bilfärd, dock en väldigt uppskattad hemfärd=) Man kan lugnt säga att man är fortfarande slut efter allt resande och tur jag inte körde bilen i går för jag såg helt klart synvillor. De sprang en hare över vägen och i ren reaktion ropade jag se upp för apan.

Jag har idag varit på min lyckligaste shopping! att vara på ica var en fröjd och man log när man sprang och plockade varor i sin korg.... en sån och en sån och varför inte en sån. som jag sa väl spenderade pengar. de kommer att bli fest och fross i kväll. Nu blir de snart souvas kebab sen har de köpts en stor chocklad tårta som de bjuds på hela kvällen.. mmm de och kaffe.

Jag saknar dock redan gänget och jag har fortfarnade skrattat åt de intärna skämten ..... avslutande Eeeeda... =)

jag kan inte få upp min kokosnöt

hej hej skriver här nu med gänget i rum 302. vi har pyjamas party, men jag är den enda som svidat om=) dålig stil gänget=) ha ha ... idag har vi besöt swaminarayan akshardham ett hinduistikst tempel... riktigt fint var de, men ingen bild att lägga upp då de är kamera förbud.

i morgon ska vi besöka tai mahal... spännande blir det, fyra timmars bil resa, med mera sång... har nämligen lyssnat på en grupp sångfåglar.. de vill säga gänget som sjungit björn rosenström bland annat, men de är härligt när man inte har tillgång till sound system=)

Många kramar

Jenny filosoferar...

Att det skulle vara stora skillnader emellan Sverige och Indien på många vis visste jag redan innan jag åkte men en skillnad jag verkligen känt är Indiernas gästvänlighet. Svenskar är också på sitt sätt gästvänliga men något mer reserverade. Här är alla är väldigt artiga och vänliga i största allmänhet, de är noga med att presentera sig och visa sin tacksamhet över vår närvaro. Vid flera möten har de haft långa tacktal där de nästan höjer oss till skyarna, vilket känns väldigt overkligt men smickrande. De ser verkligen upp till oss fast vi är unga. Något annat som vi fått uppleva är deras välkomstceremonier. Vi har gått gåvor i form av vackra sjalar, böcker, en vad vi tror är en duk och mycket mer. Ni får se allt när vi kommer hem! En sak kan jag lugna er alla med där hemma är att vi aldrig går hungriga. När man är gäst hos någon är det viktigt för dem att man känner sig välkomnad och omhändertagen. Man behöver aldrig be om någonting, de servar oss med vattenflaskor och så fort man ser sig om efter en sittplats kommer de med stolar från höger och vänster. Vi får alltid något lättare att äta i form av plockmat. Små brödknyten med grönsaksfyllning, grytor som man äter med bröd är några saker vi blivit bjudna på. När man ätit så det nästan står en upp till öronen kommer efterrätten. Ofta väldigt, väldigt söta små bakverk. En dessert som är vanlig här är något som kan liknas med en munk. En rund brödbit som är friterad sen lagd i socker eller sirapslag och sen serveras med glass. Ni som känner mig vet att jag älskar sötsaker men Indiens godis och desserter är i sötaste laget även för mig! De vill aldrig att en gäst ska lämna dem utan att känna sig mätt och belåten, helt tillfredsställd. En sak som vi märkte väldigt fort när vi kom till Indien var relationen mellan man och kvinna. Kvinnor och män tar inte på varandra, de tar nästan inte ens i hand. Så när männen ska hälsa oss välkomna gör de ofta det med en liten bugning medans kvinnorna tar i hand, och vice versa.

Här bjuds vi på lite förfriskningar, kokosvatten och småkakor.

Kram Jenny