Home at last..

I söndags fick jag, lotte o kristina också komma hem.. Lite vemodigt att lämna de land som man under 2 veckor fäst sig vid. Trots allt elände o rent av missär man sett så förälskade man sig i människorna o naturen. Hur kan människor som lever o arbetar under så dåliga förhållanden ha en sån livsglädje? De har inte mycket att leva av men ända är de så givmilda. O naturen, indiska oceanens långa stränder, himalayas berg o tropiska skogar. Svårslaget! Men det är sant som det är sagt, borta bra men hemma bäst! När jag o lotte kramats o sagt hejdå till varandra på arlanda o jag satte mig på tåget mot falun kom väldigt mycket tankar... Det känns som om att man varit borta i månader o sverige kändes nästan främmande. Men när jag såg mamma och lillasyster Sofie stå o vänta vid perongen kom hemlängtan som jag inte känt så mycket av när vi var borta. Det snöiga o slaskiga falun som jag lämnade hade på två veckor blivit vårvackert! Tussilago o vitsippor fanns i varje dikeskant. En sak jag verkligen saknat i Indien var vanligt kallt kranvatten o frisk luft :) O det har jag tagit igen nu kan jag lova.

En svit efter den här resan är att jag har blivit så himla sällskapssjuk! I två veckor har jag haft 6 underbara människor omkring mig, dag som natt känns det som. Nu känns det verkligen tomt... I juni får vi träffas igen o jag längtar. Tills dess lever vårat äventyr vidare är på bloggen.

Kram Jenny

Trafiken i Indien

Tut Tut sirenerna hörs i bakgrunden av bilen som skjutsar oss på landsvägen till New Delhi. Jag vänder mig om och ser en ambulans komma med blåljus som kör om på vänster sida av vägen.
Längre fram är det trafikstockning av stora lastbilar och bilar, jag reagerar på att inga av fordonen ger vika för ambulansen.
Den blir stående bakom två stora lastbilar under de fem minuter som trafikstockningen håller på, när väl trafiken börjar rulla så är det fortfarande ingen som ger vika för ambulansen.

Jag förstår inte hur förarna ej respekterar eller ger plats för en ambulansen, som kommer med högfart och blåljus på väg till närmaste sjukhus. Det är väl en självklarhet då det är liv eller död som står på spel i fordonet.

I Indien dör någon var 270:e sekund i trafiken, det är inte så konstigt efter de upplevelser jag och mina kamrater i resegruppen har varit med om.
Personbilar, lastbilar, Tuktuk-bilar (små taxibilar) och motorcyklar kör som galningar i detta högertrafikerade land. Personbilar och motorcyklar åker slalom mellan de större fordonen, tutan på de kära fordonen används VÄLDIGT flitigt.
Vare sig de ska köra förbi eller släppa fram någon så ligger de på tutan ofta. I vissa situationer kan de komma upp ett fordon från ingenstans och bara köra rakt ut framför en.

Det är som att spela att tv-spel när man åker bil i detta land, men med hjärtat i halsgropen under bilfärderna har vi ändå klarat oss.

Det har 60 och 80 km gräns, trots dessa hastigheter så känns de som man åker rally på de smala o inte allt för välbyggda vägarna.
Det kostar ca: 4500 Rupie =750 SEK att ta körkort i Indien. Enligt chaufförer vi åkt med, behöver man ha “bra bromsar“ och “tur” när man kör i trafiken för att olyckor eller annat inte ska inträffa.

Jag är väldigt glad för de trafikregler och den säkerhet vi har i Sverige.
Kör försiktigt när ni ger ut på vägarna och “don’t drink and drive”

Fredrik Ardeheim

Tillbaka till vardagen

Då har man avverkat sin första arbetsdag på äldreboendet efter 25dagars frånvaro. Var roligt komma tillbaka,kollegorna och boende var glada över se man mår bra efter resan.
48 timmar har snart gått sen man kom hem till Nyköping efter denna underbara resa man varit med om. Man tänker tillbaka hela tiden på saker man upplevt i landet långt bort i fjärran, samt alla roliga stunder med gänget.
Kommer nog någon gång i framtiden kunna tänka mig åka tillbaka dit.

Det slog mig, som en fet käftsmäll...

Nu när jag varit hemma i ett dygn så har jag hunnit med att berätta och visa bilder från de två gångna veckorna för de allra närmaste. Tiden för eftertanke har nu också tagit vid, senast för ett par timmar sedan när jag var på ica så slog det mig som en fet käftsmäll. Av vana sökte jag mig till te hyllan och mot mitt vanliga gamla hallon te, men någon stans mitt i detta så kom minnena från Shikapur Tea Garden upp. Jag såg de färgglatt klädda kvinnorna som slet på fälten under en obarmhärtig sol, det arbete som ligger bakom det te som jag dricker i mängder. Jag ändrade min av vana inställda rutt och gick istället till den plats där fairtrade te erbjöds. Jag har omprogrammerat min runda på ica till att nu innefatta hyllan för te som är rättvisemärkt, en liten men för mig nu naturlig sak att göra!

När jag något senare stod i kassan för att betala så fick jag lust att utbrista "fyra hundra spänn för detta".. men jag avstod och skämdes över att ens tänkt tanken när människorna jag träffat i Indien lägger ca 60 procent av sin lön på mat. Den del av lönen jag lägger på min mat är inte i närheten av det. Så nog har allt denna resa gett mig nya perspektiv på saker och ting, det återstår att se när nästa mentala käftsmäll kommer...

/Emil

borta bra men hemma bäst

ja nu är man äntligen på sin hemma ort igen efter fler timmars bilfärd, dock en väldigt uppskattad hemfärd=) Man kan lugnt säga att man är fortfarande slut efter allt resande och tur jag inte körde bilen i går för jag såg helt klart synvillor. De sprang en hare över vägen och i ren reaktion ropade jag se upp för apan.

Jag har idag varit på min lyckligaste shopping! att vara på ica var en fröjd och man log när man sprang och plockade varor i sin korg.... en sån och en sån och varför inte en sån. som jag sa väl spenderade pengar. de kommer att bli fest och fross i kväll. Nu blir de snart souvas kebab sen har de köpts en stor chocklad tårta som de bjuds på hela kvällen.. mmm de och kaffe.

Jag saknar dock redan gänget och jag har fortfarnade skrattat åt de intärna skämten ..... avslutande Eeeeda... =)

jag kan inte få upp min kokosnöt

hej hej skriver här nu med gänget i rum 302. vi har pyjamas party, men jag är den enda som svidat om=) dålig stil gänget=) ha ha ... idag har vi besöt swaminarayan akshardham ett hinduistikst tempel... riktigt fint var de, men ingen bild att lägga upp då de är kamera förbud.

i morgon ska vi besöka tai mahal... spännande blir det, fyra timmars bil resa, med mera sång... har nämligen lyssnat på en grupp sångfåglar.. de vill säga gänget som sjungit björn rosenström bland annat, men de är härligt när man inte har tillgång till sound system=)

Många kramar

Jenny filosoferar...

Att det skulle vara stora skillnader emellan Sverige och Indien på många vis visste jag redan innan jag åkte men en skillnad jag verkligen känt är Indiernas gästvänlighet. Svenskar är också på sitt sätt gästvänliga men något mer reserverade. Här är alla är väldigt artiga och vänliga i största allmänhet, de är noga med att presentera sig och visa sin tacksamhet över vår närvaro. Vid flera möten har de haft långa tacktal där de nästan höjer oss till skyarna, vilket känns väldigt overkligt men smickrande. De ser verkligen upp till oss fast vi är unga. Något annat som vi fått uppleva är deras välkomstceremonier. Vi har gått gåvor i form av vackra sjalar, böcker, en vad vi tror är en duk och mycket mer. Ni får se allt när vi kommer hem! En sak kan jag lugna er alla med där hemma är att vi aldrig går hungriga. När man är gäst hos någon är det viktigt för dem att man känner sig välkomnad och omhändertagen. Man behöver aldrig be om någonting, de servar oss med vattenflaskor och så fort man ser sig om efter en sittplats kommer de med stolar från höger och vänster. Vi får alltid något lättare att äta i form av plockmat. Små brödknyten med grönsaksfyllning, grytor som man äter med bröd är några saker vi blivit bjudna på. När man ätit så det nästan står en upp till öronen kommer efterrätten. Ofta väldigt, väldigt söta små bakverk. En dessert som är vanlig här är något som kan liknas med en munk. En rund brödbit som är friterad sen lagd i socker eller sirapslag och sen serveras med glass. Ni som känner mig vet att jag älskar sötsaker men Indiens godis och desserter är i sötaste laget även för mig! De vill aldrig att en gäst ska lämna dem utan att känna sig mätt och belåten, helt tillfredsställd. En sak som vi märkte väldigt fort när vi kom till Indien var relationen mellan man och kvinna. Kvinnor och män tar inte på varandra, de tar nästan inte ens i hand. Så när männen ska hälsa oss välkomna gör de ofta det med en liten bugning medans kvinnorna tar i hand, och vice versa.

Här bjuds vi på lite förfriskningar, kokosvatten och småkakor.

Kram Jenny

"Incredible India"

Sitter har i hotellets datarum och ser affichen med texten "Incredible India" tillsammans med diverse andra tavlor och tidningsutklipp pa sevardheter. Har finns bilder pa bade storslagna tempel, borgar och andra byggnadsverk som alla hamnar under parollen incredible India. Idag har vi varit pa Ghandi museet som ocksa ar en kulturskatt plus att vi da samtidigt fick chans att se New Delhi som stad. Vi mottes av mycket fantastiskt bade i form av gamla byggnader och tempel samt hela den upprustning som sker infor ett stort cricket arrangemang. overallt forfinades det befintliga samtidigt som det stora projektet med att bygga en ovanjord gaende metro far mig att kanna mig liten nar vi kor intill dess stora betongpelare.

Det ar under dessa bilturer i jagkt pa affarer och matstallen som vi kom bort fran de stora gatorna och in mellan alla hus och affarer. Det ar da vi sett det som inte hanger som motiv pa vaggarna har i rummet dar jag sitter nu, de manniskor som bor i talt konstruerade av allt mojligt och som tigger for overlevnad. Idag mottes jag av en kvinna med en kanske ett och ett halvt aring pa armen som bad om pengar, ingen kan ga forbi utan att kanna sig berord tror jag. Hon fick pengar av mig idag men vad sker en annan dag, vad sker med den lilla pa armen och vad sker med resten av dessa manniskor som inte inryms i begreppet incredible India?

Under denna resa har vi sett bevis pa den fattigdom som trots allt finns i detta land, samtidigt som det rymmer sa mycket vackert och sa manga pagaende framtidsprojekt. Manga bilder kommer jag att bara med mig fran detta land, bade pa det som sanneligen ar underverk men ocksa pa det som berort mig och fatt mig att uppskatta det jag har.

\ Emil

"Utan snus i sju dagar"

Fjarde strandsatta dagen tack vare vulkanen pa Island. Tank att ett vulkanutbrott kan paverka sa manga manniskor pa varan planet. Ca 41.000 manniskor ar fast pa flygplatsen i New Delhi. Jag ar glad att vi hittade hotell i alla fall, nu ar det bara snuset som borjar tryta. Far vall ta lite jord och stoppa under lappen om laget blir allt for jobbigt.



Nagra av medresenarerna har matt lite daligt men borjar kanna sig battre nu vilket ar skont. Inte roligt for dem behova ligga pa hotellrummet och ma daligt, medan vi andra kan umgas.

Pa Lordag kommer jag , Emil, Malin och Pontus flyga hem till Sverige igen. Ska bli skont komma tillbaka till vardagen pa ett satt. Men man kommer sakna hela guppen och tanka pa de andra som blir kvar i Indien nagra dagar till.



Det har varit langa dagar under denna vistelse och man har upplevt mycket som kommer baras med i ens tankar resten av livet. Under resans gang har jag verkligen lart mig att uppskatta det man har hemma i Sverige som arbete, takover huvudet och familj som alltid finns hos en.



Pa aterseende



Fredrik Ardeheim

feber pa hotel rummet

Ja nog skulle man aka pa lite "res" feber haha.... sa de blir jag och vad de nu ar for baciller jag har. vi ska da ligga framfor tvn och sappa mellan de indiska kanalerna och de engelska kanalerna. Men da har man provat vara lite sjuk i Indien med. De roliga ar att Pontus vaknat ur sin kammare och har atit middag med oss sa vi fatt uppdatera honom om alla interna skamt han missat. vi ses ochsov sa gott hemma:)

bra nog konstigt

De ar bra nog konstigt att man sitter har fast i Indien av alla stallen, de positiva ar att de later som vi fatt mera ett datum pa hemfarden. De verkar som att jag, Fredrik, Pontus och Emil kommer oss ivag pa fredag eller lordag sen far Jenny, Lotte och Kristina vara kvar till den 27/4.

Vi gor da de basta av situationen, men man tycker mest synd om Pontus som legat sjuk nu ca tre dagar... sa vi kor ronden hos honom med jamna mellanrum.

Hur ska man beskriva den har resan? kanns som den upplevelse skrivningen kommer nar man val kommit hem... Jag kan bara saga att jag har manga brev att skriva nar jag kommer hem. Har fatt sa manga adresser fran kvinnorna fran tea plantagen. De ar nog den dagen jag mest kommer att komma ihag och de ska bli sa roligt att kunna halla kontakt med dem via brev. De blir nog dom enda brev man inte far via facebook eller mail=) de ska da bli riktigt roligt skicka kort och beratta om mitt kara arvidsjaur...

pa atersende i hemlandet igen ... manga kramar!!!

Tirnuelveli kväll

Efter mötet med borgmästaren blev det snabblunch innan det var dags för nästa uppdrag. Alla var väldigt tagna av det väldiga media pådraget samt den tryckande värmen men det var bara att bita ihop! Vi fick ca 10 min på oss på hotellet för att fräscha upp oss innan vi skyndade vidare för att träffa 150 medlemmar från fackföreningen Tamil Nadu Federation of Municipal and Corporation Officials Union. När vi kom in i lokalen var det fullsatt, kvinnor och män på varsin sida samt tv teamet som följt oss under hela dagen. Det kändes mindre smickrande att sätta sig längst fram, svettig o inte allt för pigg och få en kamera med strålkastare upptryckt i ansiktet. Men på med ett leende och försöka skärpa till sig så gott man kunde, mötet var värt så mycket mer för dem som var där än vad vi kunnat föreställa oss. Vi välkomnades med orden ”bröder och systrar” sen hyllades vi och vår fackliga organisation av flera talare. De förklarade att de såg Kommunal och vårt sätt att arbeta fackligt som en modell att efterlikna.

(Se Youtube klippet "Tv- sänt möte med borgmästaren i Tirunelveli")

Fredrik, Emil, Malin, Pontus, Lotte och Jenny

Vattenprojekt.

Vattenverket Lördagen den 17/ 4

Resan till vattenverket började i en liten buss med underhållning utan dess like. De började med att en dvd skärm kom fram och vi fick njuta av en indisk Bollywood produktion. Chauffören var väldigt på/stolt och visade gärna en 60-årig pop artist som var stor i Indien. Så nu kan ni förbereda er på en show ut dess like från oss på dansgolven hemma i Sverige igen.

Väl framme och ur den bilen med Indisk bas så besökte vi vattenverket som den britterna byggt året 1936. Vattenverket hade 12 arbetare uppdelat på två skift, en arbetsledare och en ingenjör.

De som arbetar på vattenverket bor ofta i närheten. Små hyddor eller enkla hus rymmer hela familjer. När vi besökte vattenverket var flera barn med sina föräldrar och vem vet? Dom här barnen kanske är nästa generations vattenverksarbetare?

Vi fick beskåda en karta på hela vattenverkets funktion och britterna hade satt ut 5 st brunnar som silar vattnet och som nu har nu blivit utökat med 2 nya. Vattnet trycks upp från brunnarna till pumpstationen som förs vidare 6 km till en trycktank som ligger på en höjd. Därifrån färdas vattnet naturligt 36 km till staden och samlas upp i en undervattenstank med volymen 1miljon liter. Som vidare transporteras ut till åtta andra mindre pumpstationer. Som fördelar ut vattnet till stadens befolkning.





I staden Tuticorin förbrukas ca 90 liter vatten per person dagligen, medan i Sverige så förbrukas det 400-500 liter per person dagligen. Detta kanske gör att man tänker en extra gång när man lämnar kranen på i köket eller fyller sitt badkar med antal liter vatten. =)




Malin, Fredrik, Charlotte, Pontus, Jenny och Emil =)

Tirunelveli

På fredagen flög vi till staden Tirunelveli för att göra våra sista studiebesök. Vi började med att träffa borgmästaren i staden, där han berättade att staden var uppdelat i fyra olika zoner med en lokal ordförnade i varje zon. Syftet med mötet var att få insikt i arbetet i den offentliga sektorn.
När vi åkte för att träffa viceborgmästaren blev vi förvarnade om att media skulle närvara under mötet. Tidning och tv hade redan dagen innan vi anlände informerat att vi skulle komma.
Men inget hade kunnat förebereda oss på vad som väntade. Så fort vi hade kommit på plats började det välla in journalister, fotografer, radioreportrar och tv team från 13 olika stationer. Folk stod längs väggarna o trängdes för att få en bild av oss under mötet. Helt overkligt!
Borgmästaren berättade bl.a. om hur staden som befolkas av 500 000 invånare har ett projekt för att skapa arbeten. Vi passade på att ställa frågor, t.ex. om hur situationen för de unga ser ut. Borgmästaren berättade att de har börjat nyanställa i den offentliga sektorn som ger ungdomar chans till arbete. Det har tidigare varit ett problem för många ungdomar att hitta arbete eftersom det har varit anställningsstopp en längre tid. De här nyanställningarna ger nu hopp till många. Han berättade också att den största utmaningen just nu var det omfattande vattenprojektet som påbörjats för att ge invånarna bättre möjlighet till rent vatten Han avslutade med att berätta om det goda samarbetet stadsledning och facket emellan. När våra frågor blivit besvarade var det dags för presskonferens med borgmästaren och vice borgmästaren. Kristina som är vår handledare och Emil fick föra vår talan inför pressen.



Detta kollage stod utanför hotellet när vi anlände.

Förträff med ordförande för en av stadszonerna.

vi fick sitta runt om borgmästrens skrivbord, runt om stod det ett 20 tal journalister.

Träff med borgmästaren.

Presskonferens efter mötet med borgmästarens och ordförande för en av zonerna.

Lotte, Fredrik, Emil, Jenny, Malin & Pontus

Trade Union Rights Project Meeting

Torsdagen startades med en välbehövlig sovmorgon för att sedan dra igång med full kraft vid halv tio tiden. Då hade vi ett möte med fyra olika organisationer från den offentliga sektorn som arbetar med fackliga frågor och som informerade oss om hur deras respektive arbete ser ut, om framsteg och utmaningar. I samband med att varje grupp ressenterade sig så visade de verkligen hur glade de var att ha oss här, vi fick traditionella gåvor och vi kände alla hur välkomna vi var. Mötet innebar också att vi skulle pressentera oss och de uppdrag vi har i facket. Detta övergick sedan till en öppen frågeställning om hur vi hade det hemma och till en visning av vår blogg. Vi visade då filmklippet ”vattensituationen på Shikapur” som trots vissa problem med tekniken lämnades nog säkert ingen orörd. Under den lunch som följde så fick vi chansen att mingla runt och bara utbyta erfarenheter med varandra. Allt som allt så var de en dag full av information och samtal med likasinnade människor.

Vi fick också chansen att intervjua presidenten för Indian National Defence Workers Federation. Han är ledare för alla de människor som jobbar för staten med att tillverka militärmateriell och som enligt lag inte har några fackliga rättigheter. Därför är detta en ”federation”, de får vara organiserade men inte använda sig av fackliga metoder. Intervjun i sig handlar om en demonstration, en rättighet de egentligen inte har enligt lag. (Se Youtube klippet ”President Intervju”)




R. Shanmugarajon General Leader
TamilNadu Goverment Officials Union



R. Srinivasan General Secretary
Indian National Defence Workers Federation



T.V Sundari
Assistant General Secretary
All Indian Association of Inspectors & Assistant Superintendent



Dr. P. Maduari Veerarv
Associciate Professor
Presidency College



Janakiraman
Secretary
TamilNadu federeation of Municipal & Cooperation Officials Union



Periasamy
Tamilnadul Government Official Union



R. Kannan
Project Coordinator
Public Services International

Funderingar...

Denna resa har väckt många tankar hos oss alla, för mig kom också en fundering upp som rör den prispress som råder. Visst vet jag att det krävs antingen nya metoder som gör arbetet effektivare eller arbetskraft som arbetar för lägre lön för att få en produkt billigare. Här i Indien så har denna tanke fått ett konkret ansikte genom våra upplevelser och i berättelserna om teplantagens öden under te- krisen. En bidragande orsak till den te- kris som nämnts i tidigare texter är just det faktum att priserna pressades när teodlingar startades på andra ställen i världen där arbetskraften var billigare. Med den standard och de dåliga löner som plantagarbetarna i Indien hade så kunde de inte konkurrera på den fronten. Att då gå den andra vägen och effektivisera arbetet med moderniseringar var för många heller inte ett alternativ, större delen av teplantagen var och är fortfarande eftersatta med underhåll och investeringar. Det beror i sin tur på att teplantagen då hade blivit en fråga om att tjäna snabba pengar, att pressa så mycket det bara gick ur gården ekonomiskt och strunta i underhåll och långsiktiga investeringar. Detta bäddade för den te- kris som varade ett decennium med början på mitten av nittiotalet, det var helt enkelt inte ekonomiskt lönsamt med en syn som sa ”snabba pengar” att driva dessa plantager. Så ägaren lämnade dem vind för våg med obetalda löner och utan sina lagliga rättigheter till vatten, vård, skola etc. som följd. Jag kommer att fundera lite extra nästa gång jag köper te, jag har sett det enorma arbete som ligger bakom. Jag är också glad att mitt fackförbund är delaktiga i att stärka arbetarna och därigenom påverka hela deras livssituation!

Womens Tea Workes Seminarium

I regionen West Bengal var vi med under onsdags förmiddagen14/4 på ett möte där kvinnor från tea plantagen deltog.

Mötet fokuserades på kvinnors lagliga rättigheter på arbetsplatsen. Kvinnorna spelade sammanhängande rollspel med innehållet:

Arbetsförhållanden:
Kvinnorna på te plantagen har dålig tillgång till vatten, toaletter och sjukvård. Mediciner som skrivs ut är endast Paracetamol eller medicin mot surmage. De har rätt till förfriskningar som arbetsgivaren står för utan att göra vinst. Men arbetsgivaren höjer priserna emellanåt så de ej har råd vilket han inte har rätt till.

Mammaledighet:
Kvinnorna har rätt till ledighet efter 7,5 månads havandeskap, som sträcker sig i 3 månader. Men ägaren på plantagen opponerar sig ofta mot detta och därmed trotsar lagen.

Vi hänvisar till videointervju med Parbait Lohar som anses var en väldigt bra och uppskattad kvinnoledare i Plantagen. Hennes namn har blivit stort sen hon försvarat en gradvid kvinna som nekats mammaledighet och därmed blev avstängd i 7månader.
(Se Youtube klippet "Orättvisa!")


Malin Bokstrand och Fredrik Ardeheim

Renhållningsarbete

Lördagen den 17/4-10 åkte vi runt och tittade på hur renhållningsarbetet fungerar i Tirunelveli. Det har omoganiserat hela arbetet med att få bort soperna från gatorna. Förut så hade man soptunnor på gatorna som familjerna slängde sina sopor i, men det blev osanitärt. Eftersom det samlades en massa skadedjur som kunde sprida smitta. Då startade man ett projekt som innebar att hushållen fick sophämtning varje dag. Renhållningsarbetarna ringde i en klocka eller liknande, så att familjerna visste att det var tid för att springa ut med soporna

Renhållningsarbetarna kallas för sweepers och ligger väldigt långt ner på kastsystemet. Detta arbete går i generation till generation som många andra arbeten i indien. Mannen på bilden samlar ihop sopor från gatorna med en skrapa och cycklar sedan vidare för at försöka att hålla stade ren.

Under de senaste åren har arbetssituationen för sweeper arbetarna blivit bättre. För 20 år sedan hade de inga hjälpmedel för att hämta soporna.

Nu börjar förutsättingarna för unga att förbättras. Staden sattsar väldigt mycketpengar på att alla ungdommar ska få utbildning. Vilket kommer att resultera i en utveckling som redan startat i att vissa kommunen. Man har bytt namn från sweepers till street beautition. Vilket kommer att resultera i att renhållningsarbetet kommer att få/har fått en högre status, i en utvecklig som har/kommer att ta flera år.

Malin, Lotte & Pontus

Maktfördelning

Tänk för dig själv att du skulle vara beroende av din arbetsgivares "Goda vilja" för att kunna leva ett någorlunda hyggligt liv, vara beroende av att han väljer att lägga sitt vinstintresse åt sidan för din skull. Lägg sedan till en situation där det inte bara är dig han avsvarar för, utan för hela den arbetsstyrkan du är en del av.
För arbetarna på teplantagen är detta en verklighet, de är genom lag garanterade husrum, tillgång till vatten, skola, sjukvård etc. men av olika anledningar efterföljs ofta detta väldigt dåligt. En anledning är det faktum att trots Indiens bra lagar så efterföljs de dåligt, du måste själv kämpa för dina rättigheter - en kamp som blir svår då du kanske inte vet hur du ska gå tillväga. Tänk sedan den situation av beroendeställning som arbetarna står i, risken för avsked är skäl nog för de flesta att foga sig. Att bli avskedad från sitt arbete är inte samma där som för oss här i sverige, landets historia säger oss varför. De arbetarna som idag lever och arbetar på plantagen är ättlingar till samma människor som arbetade där under tiden av Brittiskt herravälde. Under kolonialtiden då mycket av teplantagerna förlades till nordöstra Indien som är lämpligt för teodling så rekryterades olika etniska grupper till arbete från andra delar av Indien. Plantagearbetarna föds i liknande hus som det vi tidigare visat, växer upp och leker på gatorna mellan husen, börjar att arbeta för att sedan åldras och dö på samma plantage. Dessa människor har på grund av detta en kultur och ett språk som inte hör hemma i dessa delar av indien,en kultur som gör dem bundna till det plantaget där de föds.
Allt detta ger ägaren en större maktposition, han vet hur beroende dessa människor är av honom. Med hot om att bara lämna plantaget och därmed arbetarna åt sitt öde ger det honom makt att tjäna pengar genom att ignorera och neka till den kostnad som ligger i att tillgodose arbetarnas behov - därmed också ignorera deras lagliga rättigheter.

Det finns en ljuspunkt ibland teplantagen, en positiv utveckling som skapat förutsättning för en annorlunda maktposition. På Shikapur tea garden har den kris som inträffade 2006när ägaren lämnade allt på grund av dålig lönsamhet vänts till framgång. När andra gårdar som övergavs medförde svältdöd och död genom förorenat vatten för många av dess innevånare så klarade sig Shikapurs arbetare ur krisen genom eget slit som visas på de klipp som det länkas till efter inlägget och med stöd från IUL (Lantarbetarnas globala fackliga organisation) som kommunal är en del av. Den stärkta maktposition som Shikapurs arbetare har idag består i det att de klarade att driva plantaget själva under de år som de var utan ägare, den nu nyligen av regeringen tillsatta ägaren till plantaget har inte samma tyngd i argumentet att lämna dem - de har erfarenhet som ger den självförtroende, de kan driva det själva om det skulle behövas. Fackets hjälp och arbetarnas heroiska insatser har reulterat i detta.

Filmer som berör ämnet; (Finns i fältet nedan)
-Vattensituationen på shikapur..
-Orättvisa!
-Resultatet av ödesåret 2006..

work shop

Idag sitter vi hela förmiddagen på ett work shop och pratar med ett 20-tal kvinnor som arbetar på olika thè plantage.. Vi kommer senare att lägga upp bilder och filmer på intervjuer mm. Vi önskar att det fanns lite mer tid till att blogga. Men om ca: en timme är det dax att åka till flygplatsen och vi får se om vi hinner med lunch innan vi åker. Troligtvis så hoppar vi över maten och använder tiden till att prata lite mer med kvinnorna. Vi beklagar verkligen att inte mer har kommit upp mer på bloggen, men det ligger några nya filmer i video fältet. Vi hoppas på att internet uppkopplingen fungerar bättre på nästa hotell.

Byn på thé plantagen.

Vägen genom byn. Byborna försöker hålla den så ren och fin efter sina förmågor

Husen som den gammla ägaren byggde åt byborna är nu mellan 60-70 år gammla.
och har inte renoverats sen dom byggdes. När ägaren lämnade thé plantagen så stänges vatten och El-försörningen av.

Lagen säger att ägaren ska betala för bostad och underhåll som skulle kosta runt 200 000 rupee = ca 34.000 sek idag, men böterna för att bryta mot lagen är 200 rupee = ca 34 sek

Det finns också en lag som säger att ägaren ska stå för att arbetarna har rent vatten.

Men det finns inget underhåll för dessa brunnar, så när det regnar rinner regnvattnet ner i brunnen så att vattnet blir odrickbart.

The`plantage

Detta är ett stort the`fält Träden är som bäst när de är ca: 40 år gamla. Man beskär buskarna för att de inte ska bli för höga och för glesa.. Man plockar inte alla löven utan bara skotten som kommer upp.

Ett par bilder från the`plantaget. Bilden till vänster är vi alla samlade ute på fältet. kvinnorna bär löven med en "påse" som de har på huvudet. "påsen" väger upp till 20 kilo när det e säsong. Kvinnorna tjänar ca: 2 dollar om dagen. Vilket räcker till två måltider för en familj per dag.

Besök på Shikapur Tea Garden

Nu sitter vi hela gruppen i lobbyn på hotellet och tar igen oss efter dagens resa. Klockan är 23.30 och vi har precis kommit hem från en Indiskresturang där god mad servreades.
Under eftermiddagen besökte vi som tidgare bloggare ''My fellow companion'' Malin nämnt Shikapur Tea Garden. Det var väldigt intressant att se hur arbets
tagarnas förhållanden såg ut och få veta hur teét som svenskar dricker plockas och kommer från.



Imorgon har vi en ledig dag. Då ska vi åka mot Himalaya och ta en tur på någon marknad.

God natt på återseende

Bilfärden

Igår när vi åkte till hotellt så fick vi verkligen veta hur man kör i Indien.. Vi överlevde i alla fall.
Här nedan finns ett lite smakprov på vår lilla bilfärd..
http://www.youtube.com/watch?v=vAoVgcbY-bU

God kväll mina vänner!

Nu sitter jagi lobbyn på hotellet och skriver till er lite om våran mycket spännande dag. Vi började åka till shikapur garden vid ett tiden på eftermiddagen idag och anlände på hotellet igen vid åtta på kvällen. Våran bil färd till plantaget tog ca två timmar tror jag, man har inte koll på så mycket mer än trafiken och allt annat runt omkring sig när man åker bil i Indien =) tutan går nämligen het och trafiken består av allt från kossor till cyklister.

När vi anlände på the plantaget fick man en liten inblick i arbetet som utfördes av theplockarna då vi gick ut på the fältet och fick se buskarna och även prova hur de är att bära deras arbets utrustning som bestod av en tyg påse man placerade på huvudet och hade bakom ryggen.

Vi fortsatte med att besöka den fabrik som blev övergiven under the krisen och som dom nu håller på att rusta upp igen. Vi besökte även bostadsområdet på the plantaget vilket var en riktig upplevelse, folket är väldig gästvänlig. Jag, Fredrik och Emil lirade lite boll med grabbarna =)

Bilder från indien!!!

Väntar in delar av gruppen på T-centralen i sthlm..



De två sista hittade vi på Arlanda...


Första flygningen...


Flyget till Indien..


Pontus var lite trött...



Efter nästan 24 timmars restid är vi snart framme på hotellet...

Mer bilder kommer säkert senare ikväll...

Första morgonen.

God morgon Sverige!
Natten har varit bra för oss alla, vi somnade som slagna hjältar allihopa igår. Vaknade i morse av morgontrafiken o fläkten som surrade i taket. Lite overkligt att vi faktiskt är här! Vårat äventyr har börjat :)

Igår kväll träffade vi dr Jasper Goss som uppdaterade oss lite om Indiens historia, deras politiska situation samt hur fackrörelserna ser ut på olika ställen i Indien o de motsättningar som finns mellan olika grupper. Teplantaget vi ska besöka idag har en historia som inte är unik. På plantaget arbetar indier som från början inte är från det området. När Britterna började odla te fanns det ont om arbetskraft i den delen som var bra för teodling o därför rekruterade de arbetskraft från andra delar av landet. Det resulterade i att många fick lämna sina hemtraker o famlijer för att få chansen till arbete, det är ättlingar till dessa människor som idag fortfarande arbetar på dessa plantager. Det innebär att de är i minoritet i den del av indien de befinner sig i då deras kultur har sina rötter i en annan del av detta stora land. De olika kulturerna skiljer sig mycket från region till region, det är allt från språk, religon o seder.

Klockan 13 idag ska vi åka till Shikapur Te Garden som ligger strax utanför Siliguri. Det här plantaget är ett av de många plantgaen som drabbades hårt under tekrisen. Plantaget övergavs av sin ägare och lämnade sina arbetare åt sitt öde. Utan sjukvård, vattenrening, lön m.m blev varje dag till en kamp. Tackvare ett projekt som drivs av Kommunal o IUL (Globala facket för bla lantarbetare) har arbetarna idag vänt katastrof till framgång, idag är det mer lönsamt när de drivs av arbetarna än enskild ägare.

Det kommer nog att bli en väldigt intressant o lärorik dag.
Uppdatering av dagen kommer till kvällen.

Over and out!

Nerver av stål?

Ja min kära vänner då var de snart dags, som man säger bara timmar bort. Reser i morgon från mitt kära vinterland klockan åtta till the big city. Spänningen stiger och packningen kontrolleras och ändras varannan minut=)

De är otroligt vad tiden går fort att ett halvår redan passerat. Känns som igår man skrev sin ansökan. Betyder de att snart sitter man 80 bast och tänker tillbaka på den goda tiden då man besökte Indien och klappade dom där heliga kossorna? Ja men de kommer nog bli den mest händelse rika veckan man varit med om.

Tror jag ska passa på att kväva min hund med kärlek i kväll nu, märker att hon är lite misstänksam mot mig när väskan legat på golvet halv packad i en vecka.

Nä nu ska jag äta min marknads munk och sen traska till min broder.... vi ses i Indien (skulle bara ge er en inblick på hur mycket de alltid känns som man vill packa med sig)

Snart är de bara timmar kvar

Sitter hemma planerar de sista som ska ned i resväskan innan man far upp till Stockholm ikväll.
Ska bli så roligt komma iväg på denna fantasktiska resa man blivit nominerad till. Kan knappt tro det är ett halvårsen man fick reda på man vart uttagen.

Igår var man med i lokaltidningen Södermanlandsnyheter angående resan, tyvärr finns inte reportaget på Intenet så det går ej lägga ut här.

Det kommer att bli en inspirerande resa med många tankar, känslor och uttryck.
Roligt kunna möta folk ifrån Indiskafackrörelsen och få byta ideér kunskaper.

Nej åter till väskan och slutföra packningen.

Ha en bra dag alla läsare.

Rikskändis

Oj oj oj, nu händer det grejer!
Igår blev man rikskändis över en natt...
Jag och Cilla (vice ordförande kommunal Dalarna) hade presskonferens i tisdags.
Både Falukuriren och Dalademokraten hade skrivit jättebra artiklar om vårat äventyr!
Jag ska försöka leta på artiklarna o länka dom hit.

Sitter på jobbet just nu o ska snart bege mig hemåt.
Hemma väntar en väska som antagligen kommer att packas om 14 ggr till innan det bär av mot arlanda på lördag morgon!
Hur mycket kläder kommer behövas? Vilka skor behövs? Hur mycket pengar?
Frågorna är många så jag helgarderar mig :)
Hoppas bara att man håller viktgränsen!
Får nog leta reda på vågen i morgon.

Nej, nu är det lika bra att röra sig hemåt o ta tjuren vid hornen!
Ha en toppenkväll allihopa!

Kram J

Karta & Flagga