Home at last..

I söndags fick jag, lotte o kristina också komma hem.. Lite vemodigt att lämna de land som man under 2 veckor fäst sig vid. Trots allt elände o rent av missär man sett så förälskade man sig i människorna o naturen. Hur kan människor som lever o arbetar under så dåliga förhållanden ha en sån livsglädje? De har inte mycket att leva av men ända är de så givmilda. O naturen, indiska oceanens långa stränder, himalayas berg o tropiska skogar. Svårslaget! Men det är sant som det är sagt, borta bra men hemma bäst! När jag o lotte kramats o sagt hejdå till varandra på arlanda o jag satte mig på tåget mot falun kom väldigt mycket tankar... Det känns som om att man varit borta i månader o sverige kändes nästan främmande. Men när jag såg mamma och lillasyster Sofie stå o vänta vid perongen kom hemlängtan som jag inte känt så mycket av när vi var borta. Det snöiga o slaskiga falun som jag lämnade hade på två veckor blivit vårvackert! Tussilago o vitsippor fanns i varje dikeskant. En sak jag verkligen saknat i Indien var vanligt kallt kranvatten o frisk luft :) O det har jag tagit igen nu kan jag lova.

En svit efter den här resan är att jag har blivit så himla sällskapssjuk! I två veckor har jag haft 6 underbara människor omkring mig, dag som natt känns det som. Nu känns det verkligen tomt... I juni får vi träffas igen o jag längtar. Tills dess lever vårat äventyr vidare är på bloggen.

Kram Jenny