Veckan som gått....

Nu är jag hemma i svärdsjö igen.. Borta bra men hemma bäst.

Det blev inte så mycket uppdatering som jag hade hoppats på, vi hade lite problem med det mobila bredbandet. Så här kommer några korta ord om Festivalet...

Veckan i strömstad var bra, tyvärr klaffade inte organiseringen riktigt så det blev många uteblivna föreläsningar av olika anledningar. Det var riktigt tråkigt.

Men av av föreläsningarna som jag verkligen gillade var den om Fair Traid, sen såg jag den här skylten på Coop! Nu ska jag o Kalle försöka enegera fler handlare runt om att satsa mer på Rättvisemärkt hemma i våra kommuner.

Titta vem jag hittade! Ingen mindre än våran egen Fredrik :D

Nu börjar vårat demonstrationståg ta form. Vi gick igenom hela strömstad med röda flaggor o banderoller. Det va riktigt cool att se o höra 1 500 pers gå längs gatorna sjungande kampsånger!

Gästhamnen i strömstad. Så otroligt vackert!

Take care!

Puss o kram Jenny

Festivalet dag 2

God morgon!

Igår blev det inte så mycket gjort.... Många föreläsningar var inställda, tråkigt men så blir det ibland. Jag skulle ha börjat dagen med Amerikansk politik -vad har hänt sen Obama tillträdde som president? Men tackvare några av våra stuggrannar fick vi inte mer än några timmar sömn så när klockan väl ringde fick jag knappt upp ögonen. Kändes riktigt surt! Istället blev det bostadspolitik lite senare på fm. Det handlade om att vara ung o bostadslös o vilka ideologiska skillnader som finns i höger o vänsterpolitiken. 216 000 unga saknar bostad men ändå byggs inga nya bostäder! Tänk att bli vuxen, ha ett jobb o vara redo att kliva ut i det "riktiga livet" men tvingas fortsätta bo hemma hos föräldrarna, bara för att det inte finns några bostäder. Jag har haft tur, o jag förstår nu att det måste vara tur. Jag kunde flytta hemifrån, stå på egna ben när jag kände mig redo. Jag hoppas verkligen att trenden vänder o att flera får chansen till ett eget boende.

Kalle gick på en föreläsning om det polska företaget Laval o fackförbundet byggnads. Hela processen drog igång 2004 när Laval vägrade teckna ett svenskt kollektivavtal. Konflikten har varit i arbetsdomstol, EU-domstol o sedan arbetsdomstol igen. Än idag har inget avtal tecknats... Är det inte sjukt?

På kvällen hade vi planerat in ett musikquiz, där vi skulle briljera ;) Men tyvärr vart även det inställt... Så det blev kortspel, massa godis o lite tok i stugan istället! Trevligt, trevligt!

Mys :)

FestiVALET 2010

Hej!

Nu är sommaren här o min semster är över. Har kommit igång på mitt vanliga arbete på hemtjänsten men nu kickar även det fackliga igång. Jag o några vänner/kollegor igenom LO har blivit inbjudna till Festivalet i strömstad arrangerat av SSU. Efter 11 timmar på tåg o 1 timme på buss kom vi fram till strömstad :) Festivalet är en valupptaktning där vi ungdomar får möjlighet att träffa andra politiskt men också fackligt aktiva. Festivalområdet är välplanerat, undomarna är många o utbudet av aktiviteter är stort! Det här kan o kommer nog bli en kanonvecka!

Tänkte göra ett försök att hålla er lite uppdaterade på vad som händer här på plats.

Dag 1.

Varje dag har vi 8 olika tält att besöka som har olika föreläsningar eller aktiviteter.

Jag började dagen med en uppdatering om Israel-Palestinakonflikten. Fördragshållaren var Faraj Adu-Iseifan som sitter i SSUs förbundsstyrelse. Under en timme fick vi en tillbakablick i historien om hur konflikten började o hur den ser ut idag. Det är helt sjukt hur en konflikt som började på 1800 talet fortfarande inte kommit till någon direkt lösning...

Jag o min kollega Kalle (Kommunal Smedjebacken) gick sedan o lyssnade på Anna-Lena Heydar, Fair Trade-ambassadör. Efter Indienredan är Fair Trade/rättvisemärkt nått som ligger mig varmt om hjärtat, det har nu gått 4 månader sedan vi kom hem men upplevelserna finns alltid nära till hands. Vi fick veta lite mer grundläggande om hur rättevisemärkningen fungerar, vad de strävar efter o vilka förhoppningar de har på framtiden. Rättvisemärkningen kom -95 o sedan dess har många varor fått rättvisemärkning. Vanligast är kaffe, bananer, te, choklad bla.Vi fick se en film från Rättvisemärkta kaffe o teodlingar i Dominikanska republiken. Vi fick se hur premiern de får från rättvisemärkningen användes till att bygga broar o borra brunnar, allt för att underhålla odlingarna o för att förbättra arbetsförhållandena för arbetarna. I samband med fotbolls EM i Tyskland 2006 kom tillverkningen av bollar upp i media. Där visades hur barn satt på rad och tillverkade fotbollar o andra bollar i odrägliga arbetsförhållanden, långa arbetsdagar o dåliglön. Uppmärksamheten gjorde att många reagerade o strax därefter tillverkades rättvisemärkta fotbollar som tex användes under fotbolls em! Ett stort bevis på att saker går att förändras o förbättras. Nu ska jag forska lite i hur jag kan påverka mina butiker samt personer i min närhet att välja Rättvisemärkt!

Sista föredraget för dagen blev Expos motsvarighet i Storbritannien. Vi fick lyssna på Graham o Nick från tidningen Searhlight. Dom berättade om sitt framgångsrika arbete mot extremhögern, delvis igenom deras kampanj Hope not hate. Det största hotet i Storbritannien är BNP-Brittish National Party, precis som vi har Sverigedemokraterna. Dom berättade också om sitt sammarbete med facket, om hur vi i de fackliga organisationerna kunde nå ut vill varje individ, alltså våra medlemmar på ett annat sätt än de stora partierna. Det va verkligen jätteintressant o lärorikt!

Nu ska vi vila lite i stugan efter en fullspäckad dag! Är så där full i huvudet som man kan bli av mycket nyttig info.

Jenny

Kommunals Familjedag

Lördagen den 22 maj anordnade Kommunal Familjedagar runt om Sverige via 100års Jubileeumet. Kommunal Sörmland hade hyrt Parken Zoo i Eskilstuna där det bjöds på aktiviteter, musik och uppträdanden.

7000 anslöt sig denna underbart soliga dag, man kunde strosa runt i parken se på djur och åka karuseller utöver Kommunals aktiviteter.

Jag hade ett bild kollage med under dagen om Indienresan.

Redovisning på Kommunal Nyköpings Medlemmsårsmöte

Jag fick förfrågan om att redovisa Indienresan på min sektions Medlemmsmöte i Nyköping. 21 deltagande lyssnade på min redovisning och ställde frågor om resan.
Var lite nervöst i början men det gick bra och var uppskattat.

1 Maj

I lördags var det den 1:maj vilket innehåler årliga demonstrationer runt om i Sverigs städer o gator.Iår var det extra viktigt att delta, för att kunna visa vår besvikenhet mot den Borgerliga Regeringen.. Efter demonstrationen befann jag mig för kanske sista gången på Träffen i Nyköpings folketspark (den ligger ute på entrepenad).

Hade ett litet kollage om Indien resan, vilket var roligt. En hel del folk stannade och tittade på utställningen.

Fredrik

Home at last..

I söndags fick jag, lotte o kristina också komma hem.. Lite vemodigt att lämna de land som man under 2 veckor fäst sig vid. Trots allt elände o rent av missär man sett så förälskade man sig i människorna o naturen. Hur kan människor som lever o arbetar under så dåliga förhållanden ha en sån livsglädje? De har inte mycket att leva av men ända är de så givmilda. O naturen, indiska oceanens långa stränder, himalayas berg o tropiska skogar. Svårslaget! Men det är sant som det är sagt, borta bra men hemma bäst! När jag o lotte kramats o sagt hejdå till varandra på arlanda o jag satte mig på tåget mot falun kom väldigt mycket tankar... Det känns som om att man varit borta i månader o sverige kändes nästan främmande. Men när jag såg mamma och lillasyster Sofie stå o vänta vid perongen kom hemlängtan som jag inte känt så mycket av när vi var borta. Det snöiga o slaskiga falun som jag lämnade hade på två veckor blivit vårvackert! Tussilago o vitsippor fanns i varje dikeskant. En sak jag verkligen saknat i Indien var vanligt kallt kranvatten o frisk luft :) O det har jag tagit igen nu kan jag lova.

En svit efter den här resan är att jag har blivit så himla sällskapssjuk! I två veckor har jag haft 6 underbara människor omkring mig, dag som natt känns det som. Nu känns det verkligen tomt... I juni får vi träffas igen o jag längtar. Tills dess lever vårat äventyr vidare är på bloggen.

Kram Jenny

Trafiken i Indien

Tut Tut sirenerna hörs i bakgrunden av bilen som skjutsar oss på landsvägen till New Delhi. Jag vänder mig om och ser en ambulans komma med blåljus som kör om på vänster sida av vägen.
Längre fram är det trafikstockning av stora lastbilar och bilar, jag reagerar på att inga av fordonen ger vika för ambulansen.
Den blir stående bakom två stora lastbilar under de fem minuter som trafikstockningen håller på, när väl trafiken börjar rulla så är det fortfarande ingen som ger vika för ambulansen.

Jag förstår inte hur förarna ej respekterar eller ger plats för en ambulansen, som kommer med högfart och blåljus på väg till närmaste sjukhus. Det är väl en självklarhet då det är liv eller död som står på spel i fordonet.

I Indien dör någon var 270:e sekund i trafiken, det är inte så konstigt efter de upplevelser jag och mina kamrater i resegruppen har varit med om.
Personbilar, lastbilar, Tuktuk-bilar (små taxibilar) och motorcyklar kör som galningar i detta högertrafikerade land. Personbilar och motorcyklar åker slalom mellan de större fordonen, tutan på de kära fordonen används VÄLDIGT flitigt.
Vare sig de ska köra förbi eller släppa fram någon så ligger de på tutan ofta. I vissa situationer kan de komma upp ett fordon från ingenstans och bara köra rakt ut framför en.

Det är som att spela att tv-spel när man åker bil i detta land, men med hjärtat i halsgropen under bilfärderna har vi ändå klarat oss.

Det har 60 och 80 km gräns, trots dessa hastigheter så känns de som man åker rally på de smala o inte allt för välbyggda vägarna.
Det kostar ca: 4500 Rupie =750 SEK att ta körkort i Indien. Enligt chaufförer vi åkt med, behöver man ha “bra bromsar“ och “tur” när man kör i trafiken för att olyckor eller annat inte ska inträffa.

Jag är väldigt glad för de trafikregler och den säkerhet vi har i Sverige.
Kör försiktigt när ni ger ut på vägarna och “don’t drink and drive”

Fredrik Ardeheim

Tillbaka till vardagen

Då har man avverkat sin första arbetsdag på äldreboendet efter 25dagars frånvaro. Var roligt komma tillbaka,kollegorna och boende var glada över se man mår bra efter resan.
48 timmar har snart gått sen man kom hem till Nyköping efter denna underbara resa man varit med om. Man tänker tillbaka hela tiden på saker man upplevt i landet långt bort i fjärran, samt alla roliga stunder med gänget.
Kommer nog någon gång i framtiden kunna tänka mig åka tillbaka dit.

Det slog mig, som en fet käftsmäll...

Nu när jag varit hemma i ett dygn så har jag hunnit med att berätta och visa bilder från de två gångna veckorna för de allra närmaste. Tiden för eftertanke har nu också tagit vid, senast för ett par timmar sedan när jag var på ica så slog det mig som en fet käftsmäll. Av vana sökte jag mig till te hyllan och mot mitt vanliga gamla hallon te, men någon stans mitt i detta så kom minnena från Shikapur Tea Garden upp. Jag såg de färgglatt klädda kvinnorna som slet på fälten under en obarmhärtig sol, det arbete som ligger bakom det te som jag dricker i mängder. Jag ändrade min av vana inställda rutt och gick istället till den plats där fairtrade te erbjöds. Jag har omprogrammerat min runda på ica till att nu innefatta hyllan för te som är rättvisemärkt, en liten men för mig nu naturlig sak att göra!

När jag något senare stod i kassan för att betala så fick jag lust att utbrista "fyra hundra spänn för detta".. men jag avstod och skämdes över att ens tänkt tanken när människorna jag träffat i Indien lägger ca 60 procent av sin lön på mat. Den del av lönen jag lägger på min mat är inte i närheten av det. Så nog har allt denna resa gett mig nya perspektiv på saker och ting, det återstår att se när nästa mentala käftsmäll kommer...

/Emil

borta bra men hemma bäst

ja nu är man äntligen på sin hemma ort igen efter fler timmars bilfärd, dock en väldigt uppskattad hemfärd=) Man kan lugnt säga att man är fortfarande slut efter allt resande och tur jag inte körde bilen i går för jag såg helt klart synvillor. De sprang en hare över vägen och i ren reaktion ropade jag se upp för apan.

Jag har idag varit på min lyckligaste shopping! att vara på ica var en fröjd och man log när man sprang och plockade varor i sin korg.... en sån och en sån och varför inte en sån. som jag sa väl spenderade pengar. de kommer att bli fest och fross i kväll. Nu blir de snart souvas kebab sen har de köpts en stor chocklad tårta som de bjuds på hela kvällen.. mmm de och kaffe.

Jag saknar dock redan gänget och jag har fortfarnade skrattat åt de intärna skämten ..... avslutande Eeeeda... =)

jag kan inte få upp min kokosnöt

hej hej skriver här nu med gänget i rum 302. vi har pyjamas party, men jag är den enda som svidat om=) dålig stil gänget=) ha ha ... idag har vi besöt swaminarayan akshardham ett hinduistikst tempel... riktigt fint var de, men ingen bild att lägga upp då de är kamera förbud.

i morgon ska vi besöka tai mahal... spännande blir det, fyra timmars bil resa, med mera sång... har nämligen lyssnat på en grupp sångfåglar.. de vill säga gänget som sjungit björn rosenström bland annat, men de är härligt när man inte har tillgång till sound system=)

Många kramar

Jenny filosoferar...

Att det skulle vara stora skillnader emellan Sverige och Indien på många vis visste jag redan innan jag åkte men en skillnad jag verkligen känt är Indiernas gästvänlighet. Svenskar är också på sitt sätt gästvänliga men något mer reserverade. Här är alla är väldigt artiga och vänliga i största allmänhet, de är noga med att presentera sig och visa sin tacksamhet över vår närvaro. Vid flera möten har de haft långa tacktal där de nästan höjer oss till skyarna, vilket känns väldigt overkligt men smickrande. De ser verkligen upp till oss fast vi är unga. Något annat som vi fått uppleva är deras välkomstceremonier. Vi har gått gåvor i form av vackra sjalar, böcker, en vad vi tror är en duk och mycket mer. Ni får se allt när vi kommer hem! En sak kan jag lugna er alla med där hemma är att vi aldrig går hungriga. När man är gäst hos någon är det viktigt för dem att man känner sig välkomnad och omhändertagen. Man behöver aldrig be om någonting, de servar oss med vattenflaskor och så fort man ser sig om efter en sittplats kommer de med stolar från höger och vänster. Vi får alltid något lättare att äta i form av plockmat. Små brödknyten med grönsaksfyllning, grytor som man äter med bröd är några saker vi blivit bjudna på. När man ätit så det nästan står en upp till öronen kommer efterrätten. Ofta väldigt, väldigt söta små bakverk. En dessert som är vanlig här är något som kan liknas med en munk. En rund brödbit som är friterad sen lagd i socker eller sirapslag och sen serveras med glass. Ni som känner mig vet att jag älskar sötsaker men Indiens godis och desserter är i sötaste laget även för mig! De vill aldrig att en gäst ska lämna dem utan att känna sig mätt och belåten, helt tillfredsställd. En sak som vi märkte väldigt fort när vi kom till Indien var relationen mellan man och kvinna. Kvinnor och män tar inte på varandra, de tar nästan inte ens i hand. Så när männen ska hälsa oss välkomna gör de ofta det med en liten bugning medans kvinnorna tar i hand, och vice versa.

Här bjuds vi på lite förfriskningar, kokosvatten och småkakor.

Kram Jenny

"Incredible India"

Sitter har i hotellets datarum och ser affichen med texten "Incredible India" tillsammans med diverse andra tavlor och tidningsutklipp pa sevardheter. Har finns bilder pa bade storslagna tempel, borgar och andra byggnadsverk som alla hamnar under parollen incredible India. Idag har vi varit pa Ghandi museet som ocksa ar en kulturskatt plus att vi da samtidigt fick chans att se New Delhi som stad. Vi mottes av mycket fantastiskt bade i form av gamla byggnader och tempel samt hela den upprustning som sker infor ett stort cricket arrangemang. overallt forfinades det befintliga samtidigt som det stora projektet med att bygga en ovanjord gaende metro far mig att kanna mig liten nar vi kor intill dess stora betongpelare.

Det ar under dessa bilturer i jagkt pa affarer och matstallen som vi kom bort fran de stora gatorna och in mellan alla hus och affarer. Det ar da vi sett det som inte hanger som motiv pa vaggarna har i rummet dar jag sitter nu, de manniskor som bor i talt konstruerade av allt mojligt och som tigger for overlevnad. Idag mottes jag av en kvinna med en kanske ett och ett halvt aring pa armen som bad om pengar, ingen kan ga forbi utan att kanna sig berord tror jag. Hon fick pengar av mig idag men vad sker en annan dag, vad sker med den lilla pa armen och vad sker med resten av dessa manniskor som inte inryms i begreppet incredible India?

Under denna resa har vi sett bevis pa den fattigdom som trots allt finns i detta land, samtidigt som det rymmer sa mycket vackert och sa manga pagaende framtidsprojekt. Manga bilder kommer jag att bara med mig fran detta land, bade pa det som sanneligen ar underverk men ocksa pa det som berort mig och fatt mig att uppskatta det jag har.

\ Emil

"Utan snus i sju dagar"

Fjarde strandsatta dagen tack vare vulkanen pa Island. Tank att ett vulkanutbrott kan paverka sa manga manniskor pa varan planet. Ca 41.000 manniskor ar fast pa flygplatsen i New Delhi. Jag ar glad att vi hittade hotell i alla fall, nu ar det bara snuset som borjar tryta. Far vall ta lite jord och stoppa under lappen om laget blir allt for jobbigt.



Nagra av medresenarerna har matt lite daligt men borjar kanna sig battre nu vilket ar skont. Inte roligt for dem behova ligga pa hotellrummet och ma daligt, medan vi andra kan umgas.

Pa Lordag kommer jag , Emil, Malin och Pontus flyga hem till Sverige igen. Ska bli skont komma tillbaka till vardagen pa ett satt. Men man kommer sakna hela guppen och tanka pa de andra som blir kvar i Indien nagra dagar till.



Det har varit langa dagar under denna vistelse och man har upplevt mycket som kommer baras med i ens tankar resten av livet. Under resans gang har jag verkligen lart mig att uppskatta det man har hemma i Sverige som arbete, takover huvudet och familj som alltid finns hos en.



Pa aterseende



Fredrik Ardeheim

feber pa hotel rummet

Ja nog skulle man aka pa lite "res" feber haha.... sa de blir jag och vad de nu ar for baciller jag har. vi ska da ligga framfor tvn och sappa mellan de indiska kanalerna och de engelska kanalerna. Men da har man provat vara lite sjuk i Indien med. De roliga ar att Pontus vaknat ur sin kammare och har atit middag med oss sa vi fatt uppdatera honom om alla interna skamt han missat. vi ses ochsov sa gott hemma:)

bra nog konstigt

De ar bra nog konstigt att man sitter har fast i Indien av alla stallen, de positiva ar att de later som vi fatt mera ett datum pa hemfarden. De verkar som att jag, Fredrik, Pontus och Emil kommer oss ivag pa fredag eller lordag sen far Jenny, Lotte och Kristina vara kvar till den 27/4.

Vi gor da de basta av situationen, men man tycker mest synd om Pontus som legat sjuk nu ca tre dagar... sa vi kor ronden hos honom med jamna mellanrum.

Hur ska man beskriva den har resan? kanns som den upplevelse skrivningen kommer nar man val kommit hem... Jag kan bara saga att jag har manga brev att skriva nar jag kommer hem. Har fatt sa manga adresser fran kvinnorna fran tea plantagen. De ar nog den dagen jag mest kommer att komma ihag och de ska bli sa roligt att kunna halla kontakt med dem via brev. De blir nog dom enda brev man inte far via facebook eller mail=) de ska da bli riktigt roligt skicka kort och beratta om mitt kara arvidsjaur...

pa atersende i hemlandet igen ... manga kramar!!!

Tirnuelveli kväll

Efter mötet med borgmästaren blev det snabblunch innan det var dags för nästa uppdrag. Alla var väldigt tagna av det väldiga media pådraget samt den tryckande värmen men det var bara att bita ihop! Vi fick ca 10 min på oss på hotellet för att fräscha upp oss innan vi skyndade vidare för att träffa 150 medlemmar från fackföreningen Tamil Nadu Federation of Municipal and Corporation Officials Union. När vi kom in i lokalen var det fullsatt, kvinnor och män på varsin sida samt tv teamet som följt oss under hela dagen. Det kändes mindre smickrande att sätta sig längst fram, svettig o inte allt för pigg och få en kamera med strålkastare upptryckt i ansiktet. Men på med ett leende och försöka skärpa till sig så gott man kunde, mötet var värt så mycket mer för dem som var där än vad vi kunnat föreställa oss. Vi välkomnades med orden ”bröder och systrar” sen hyllades vi och vår fackliga organisation av flera talare. De förklarade att de såg Kommunal och vårt sätt att arbeta fackligt som en modell att efterlikna.

(Se Youtube klippet "Tv- sänt möte med borgmästaren i Tirunelveli")

Fredrik, Emil, Malin, Pontus, Lotte och Jenny

Vattenprojekt.

Vattenverket Lördagen den 17/ 4

Resan till vattenverket började i en liten buss med underhållning utan dess like. De började med att en dvd skärm kom fram och vi fick njuta av en indisk Bollywood produktion. Chauffören var väldigt på/stolt och visade gärna en 60-årig pop artist som var stor i Indien. Så nu kan ni förbereda er på en show ut dess like från oss på dansgolven hemma i Sverige igen.

Väl framme och ur den bilen med Indisk bas så besökte vi vattenverket som den britterna byggt året 1936. Vattenverket hade 12 arbetare uppdelat på två skift, en arbetsledare och en ingenjör.

De som arbetar på vattenverket bor ofta i närheten. Små hyddor eller enkla hus rymmer hela familjer. När vi besökte vattenverket var flera barn med sina föräldrar och vem vet? Dom här barnen kanske är nästa generations vattenverksarbetare?

Vi fick beskåda en karta på hela vattenverkets funktion och britterna hade satt ut 5 st brunnar som silar vattnet och som nu har nu blivit utökat med 2 nya. Vattnet trycks upp från brunnarna till pumpstationen som förs vidare 6 km till en trycktank som ligger på en höjd. Därifrån färdas vattnet naturligt 36 km till staden och samlas upp i en undervattenstank med volymen 1miljon liter. Som vidare transporteras ut till åtta andra mindre pumpstationer. Som fördelar ut vattnet till stadens befolkning.





I staden Tuticorin förbrukas ca 90 liter vatten per person dagligen, medan i Sverige så förbrukas det 400-500 liter per person dagligen. Detta kanske gör att man tänker en extra gång när man lämnar kranen på i köket eller fyller sitt badkar med antal liter vatten. =)




Malin, Fredrik, Charlotte, Pontus, Jenny och Emil =)

Tirunelveli

På fredagen flög vi till staden Tirunelveli för att göra våra sista studiebesök. Vi började med att träffa borgmästaren i staden, där han berättade att staden var uppdelat i fyra olika zoner med en lokal ordförnade i varje zon. Syftet med mötet var att få insikt i arbetet i den offentliga sektorn.
När vi åkte för att träffa viceborgmästaren blev vi förvarnade om att media skulle närvara under mötet. Tidning och tv hade redan dagen innan vi anlände informerat att vi skulle komma.
Men inget hade kunnat förebereda oss på vad som väntade. Så fort vi hade kommit på plats började det välla in journalister, fotografer, radioreportrar och tv team från 13 olika stationer. Folk stod längs väggarna o trängdes för att få en bild av oss under mötet. Helt overkligt!
Borgmästaren berättade bl.a. om hur staden som befolkas av 500 000 invånare har ett projekt för att skapa arbeten. Vi passade på att ställa frågor, t.ex. om hur situationen för de unga ser ut. Borgmästaren berättade att de har börjat nyanställa i den offentliga sektorn som ger ungdomar chans till arbete. Det har tidigare varit ett problem för många ungdomar att hitta arbete eftersom det har varit anställningsstopp en längre tid. De här nyanställningarna ger nu hopp till många. Han berättade också att den största utmaningen just nu var det omfattande vattenprojektet som påbörjats för att ge invånarna bättre möjlighet till rent vatten Han avslutade med att berätta om det goda samarbetet stadsledning och facket emellan. När våra frågor blivit besvarade var det dags för presskonferens med borgmästaren och vice borgmästaren. Kristina som är vår handledare och Emil fick föra vår talan inför pressen.



Detta kollage stod utanför hotellet när vi anlände.

Förträff med ordförande för en av stadszonerna.

vi fick sitta runt om borgmästrens skrivbord, runt om stod det ett 20 tal journalister.

Träff med borgmästaren.

Presskonferens efter mötet med borgmästarens och ordförande för en av zonerna.

Lotte, Fredrik, Emil, Jenny, Malin & Pontus

Trade Union Rights Project Meeting

Torsdagen startades med en välbehövlig sovmorgon för att sedan dra igång med full kraft vid halv tio tiden. Då hade vi ett möte med fyra olika organisationer från den offentliga sektorn som arbetar med fackliga frågor och som informerade oss om hur deras respektive arbete ser ut, om framsteg och utmaningar. I samband med att varje grupp ressenterade sig så visade de verkligen hur glade de var att ha oss här, vi fick traditionella gåvor och vi kände alla hur välkomna vi var. Mötet innebar också att vi skulle pressentera oss och de uppdrag vi har i facket. Detta övergick sedan till en öppen frågeställning om hur vi hade det hemma och till en visning av vår blogg. Vi visade då filmklippet ”vattensituationen på Shikapur” som trots vissa problem med tekniken lämnades nog säkert ingen orörd. Under den lunch som följde så fick vi chansen att mingla runt och bara utbyta erfarenheter med varandra. Allt som allt så var de en dag full av information och samtal med likasinnade människor.

Vi fick också chansen att intervjua presidenten för Indian National Defence Workers Federation. Han är ledare för alla de människor som jobbar för staten med att tillverka militärmateriell och som enligt lag inte har några fackliga rättigheter. Därför är detta en ”federation”, de får vara organiserade men inte använda sig av fackliga metoder. Intervjun i sig handlar om en demonstration, en rättighet de egentligen inte har enligt lag. (Se Youtube klippet ”President Intervju”)




R. Shanmugarajon General Leader
TamilNadu Goverment Officials Union



R. Srinivasan General Secretary
Indian National Defence Workers Federation



T.V Sundari
Assistant General Secretary
All Indian Association of Inspectors & Assistant Superintendent



Dr. P. Maduari Veerarv
Associciate Professor
Presidency College



Janakiraman
Secretary
TamilNadu federeation of Municipal & Cooperation Officials Union



Periasamy
Tamilnadul Government Official Union



R. Kannan
Project Coordinator
Public Services International

Funderingar...

Denna resa har väckt många tankar hos oss alla, för mig kom också en fundering upp som rör den prispress som råder. Visst vet jag att det krävs antingen nya metoder som gör arbetet effektivare eller arbetskraft som arbetar för lägre lön för att få en produkt billigare. Här i Indien så har denna tanke fått ett konkret ansikte genom våra upplevelser och i berättelserna om teplantagens öden under te- krisen. En bidragande orsak till den te- kris som nämnts i tidigare texter är just det faktum att priserna pressades när teodlingar startades på andra ställen i världen där arbetskraften var billigare. Med den standard och de dåliga löner som plantagarbetarna i Indien hade så kunde de inte konkurrera på den fronten. Att då gå den andra vägen och effektivisera arbetet med moderniseringar var för många heller inte ett alternativ, större delen av teplantagen var och är fortfarande eftersatta med underhåll och investeringar. Det beror i sin tur på att teplantagen då hade blivit en fråga om att tjäna snabba pengar, att pressa så mycket det bara gick ur gården ekonomiskt och strunta i underhåll och långsiktiga investeringar. Detta bäddade för den te- kris som varade ett decennium med början på mitten av nittiotalet, det var helt enkelt inte ekonomiskt lönsamt med en syn som sa ”snabba pengar” att driva dessa plantager. Så ägaren lämnade dem vind för våg med obetalda löner och utan sina lagliga rättigheter till vatten, vård, skola etc. som följd. Jag kommer att fundera lite extra nästa gång jag köper te, jag har sett det enorma arbete som ligger bakom. Jag är också glad att mitt fackförbund är delaktiga i att stärka arbetarna och därigenom påverka hela deras livssituation!

Womens Tea Workes Seminarium

I regionen West Bengal var vi med under onsdags förmiddagen14/4 på ett möte där kvinnor från tea plantagen deltog.

Mötet fokuserades på kvinnors lagliga rättigheter på arbetsplatsen. Kvinnorna spelade sammanhängande rollspel med innehållet:

Arbetsförhållanden:
Kvinnorna på te plantagen har dålig tillgång till vatten, toaletter och sjukvård. Mediciner som skrivs ut är endast Paracetamol eller medicin mot surmage. De har rätt till förfriskningar som arbetsgivaren står för utan att göra vinst. Men arbetsgivaren höjer priserna emellanåt så de ej har råd vilket han inte har rätt till.

Mammaledighet:
Kvinnorna har rätt till ledighet efter 7,5 månads havandeskap, som sträcker sig i 3 månader. Men ägaren på plantagen opponerar sig ofta mot detta och därmed trotsar lagen.

Vi hänvisar till videointervju med Parbait Lohar som anses var en väldigt bra och uppskattad kvinnoledare i Plantagen. Hennes namn har blivit stort sen hon försvarat en gradvid kvinna som nekats mammaledighet och därmed blev avstängd i 7månader.
(Se Youtube klippet "Orättvisa!")


Malin Bokstrand och Fredrik Ardeheim

Renhållningsarbete

Lördagen den 17/4-10 åkte vi runt och tittade på hur renhållningsarbetet fungerar i Tirunelveli. Det har omoganiserat hela arbetet med att få bort soperna från gatorna. Förut så hade man soptunnor på gatorna som familjerna slängde sina sopor i, men det blev osanitärt. Eftersom det samlades en massa skadedjur som kunde sprida smitta. Då startade man ett projekt som innebar att hushållen fick sophämtning varje dag. Renhållningsarbetarna ringde i en klocka eller liknande, så att familjerna visste att det var tid för att springa ut med soporna

Renhållningsarbetarna kallas för sweepers och ligger väldigt långt ner på kastsystemet. Detta arbete går i generation till generation som många andra arbeten i indien. Mannen på bilden samlar ihop sopor från gatorna med en skrapa och cycklar sedan vidare för at försöka att hålla stade ren.

Under de senaste åren har arbetssituationen för sweeper arbetarna blivit bättre. För 20 år sedan hade de inga hjälpmedel för att hämta soporna.

Nu börjar förutsättingarna för unga att förbättras. Staden sattsar väldigt mycketpengar på att alla ungdommar ska få utbildning. Vilket kommer att resultera i en utveckling som redan startat i att vissa kommunen. Man har bytt namn från sweepers till street beautition. Vilket kommer att resultera i att renhållningsarbetet kommer att få/har fått en högre status, i en utvecklig som har/kommer att ta flera år.

Malin, Lotte & Pontus